lollorosso

Idag, när det äntligen blev riktig sommarvärme tänkte jag att, "jo men det skulle vara trevligt med en båttur och sola lite, läsa, skriva brev.. och bara njuta, innan jobbet." Tji fick jag.

Efter att jag tömt båten på dryga decimeterhöga floden med en sönderklippt saftdunk, börjar jag greja loss alla lås, rep och kedjor. När jag hållit på ett tag och kommit så långt till att jag öppnat bensinlådan, ser jag att bensintanken inte direkt svämmar över med bensin. Tanken på att cykla hem och hämta en dunk flyger förbi, men i min naivitet så hoppas jag att jag i alla fall kommer lyckas ta mig ut från bryggan och tillbaka igen.

När jag kopplat loss allt och lagt in allt jag ska ha i båten, hittar jag ett rep till: ankaret som visst var islängt. Det satt som gjutet i marken. Efter flera minuter av stretande och lirkande, struntade jag i det sketna ankaret och slängde all rep ovanför ytan, upp på bryggan.

Sedan var det dags för den bedrövliga sanningen att slå mig i vitögat. Motorn gick inte igång! Efter flertaliga försök och flera huvudvändningar för att se så ingen av de uteliggande båtarna kommit farligt nära för att kunna se spektaklet inne vid stranden, slutar jag vrida på nyckeln.

Till slut grabbar jag tag i årorna för att i alla fall komma ut från bryggan. När jag väl kommit iväg och hittat en plats i vassen, för att inte behöva ro särskilt långt, inser jag den jobbiga sanningen nummer 2: jag kommer bara driva omkring och inte kunna ligga och ta det lugnt, eftersom ankaret fortfarande ligger på BOTTEN, inne vid BRYGGAN!  Jaha. Så då var det bara att svälja irritationen och ro in igen, för att sedan lägga sig på bryggan och i alla fall hinna sola lite innan det var dags att ge sig upp för att jobba.

Galet. Det går inte alltid som man tänkt sig. Så är det bara.